Idag har jag varit ute och lunchat med en fd. kollega och tillika vän (hoppas att det stämmer, det där med vän?! Men va fan... är jag vän så är väl han också det eller? Ja, ja...).För ungefär 2 år sedan så fick jag en utav mina finaste presenter el. vad man kallar det ifrån denna person, ett glas ur hans glasögon, som han sett livet igenom i 7 år. Kan man få något finare??? Känns som om en sådan present/gåva liksom inte kan komma av sig själv, går inte att köpa för pengar och passar helt rätt i mitt tänk vad det gäller grejer jag uppskattar, alltså mitt i prick på ett så himla fint sätt. Kommer alltid att vara rädd om detta och bära med mig det rent fysiskt och i hjärtat.
Efter denna lunch med snicksnack så känner jag mig så fylld av positiv energi, för hur det än är när man träffar människor som man kan prata om allt möjligt med och det ena leder liksom till det andra, då blir jag glad och tillfreds och känner att fan vad livet ler emot mig och jag kan i min tur le mot andra.
Tack, tack för en bra dag som ger mig skaparlust och tankar på att inte vara så jävla pretto...
Kontentan av lunchandet var väl; alla erfarenheter är just erfarenheter.
En av diskussionerna under lunchen, bland några till...
- Och att kanske kvalitet är bättre än kvantitet, bland annat i facebook världen, där jag inte alls är med och kommer inte att vara med heller... Facebook för mig är som när mobiltelefonen kom i var mans hand, skrik högt och tala om för alla att du har ett liv, typ... Som man bryr sig??? Känns som om facebook fyller ungefär samma behov av att visa att; jag är på väg, jag har sååååååå här många kompisar, poppis, poppis med andra ord... Jag vet att måååååååååånga är med och är helt sålda på detta, absolut, var så god!
Men det kan ju kanske vara som att kasta sten i glashus? Jag bloggar ju, visar upp mina och andras smycken, vad jag fyller mitt liv med etc... Så det är väl bara att inse att jag är lika god kålsupare som alla andra... Vi är alla lika men på olika sätt.
No comments:
Post a Comment