del av mitt formspråk...

Förra året gick jag på en kurs på KKV i Göteborg, offentlig utsmyckning.

Under ledning av Berit Jonsvik skulle vi få bekanta oss med betong... Vi skulle göra former som senare skulle bli silikonformar för fortsatt gjutning i olika material, betong, brons or what ever...

Jag gjöt dessa små lammliknande skulpturer i hårdgips, kom inte så långt som till betong, för formen var både för liten och "spretig"...

Kärleksmusen är på bild, mixed media, gjorde även en silikon form på denna skulptur, men det blev heller inget av med den... Hm?! Alldeles för liten och komplicerad. Åtminstone för mig med mina ringa kunskaper om betonggjutning, silikonformer etc.

Kärleksmusen finns idag endast på dessa bilder... Vilket är lite synd, för jag gillade den verkligen och borde ha stannat upp och gett fan i att försöka mig på en form i silikon... Men man går ju på kurser för att lära sig, eller?! Och är det inte så att det är av misstagen man tar lärdom?!

Det mest intressanta med kursen var nog att bekanta sig med sitt eget uttryckssätt vad det gäller det skulpturala, jag jobbar ju i och för sig med små skulpturala objekt när jag gör mina smycken, men av någon anledning så betraktar jag inte objekten/smyckena som 3-D när jag jobbar med dom, snarare att jag tycker att de är relativt platta och att den kropp som ska bära smyckena, är det som representerar det 3 dimensionella.