Jan Arnald om Artur Lundkvist

”Det stämmer förvisso att han var en osedvanligt ojämn författare –vidsträckta landskap brer ut sig mellan hans bästa och hans sämsta alster – men han var en författare i ständig verksamhet. Och det är själva kärnan i hans författarskap: att alltid befinna sig i rörelse. Förutsättningen för hans höjdpunkter var att han var tvungen att skriva sig dit. Han var inte en författare som förberedde sig, tänkte djupt och länge, gjorde massor av research och la tungan rätt i mun i ett par år.
Nej; han skrev sig fram till sina höjdpunkter, utan strykningar och omarbetningar, och därför befinner de sig ofta djupt inbäddade i textmassor som mer är att betrakta som gödning för text än som egentlig text. Å andra sidan har de grödor som växer därur få motsvarigheter i svensk litteratur”.

Så skriver Jan Arnald i sitt förord till Artur Lundkvists bok; Livsälskare, svartmålare, En fantasi om Goya.

Så skulle jag vilja se på mitt eget arbete, att jag möjligen är en osedvanligt ojämn smyckekonstnär, att jag är en smyckekonstnär i ständig verksamhet, att alltid befinna sig i rörelse.

När jag tittar runt, både på gallerier, bloggar etc. så slås jag ständigt av att OM man ska ställa ut, så förväntas samma tema vara uppenbart och koncist… Många gånger, allt för många gånger så blir det bara ”fina” upprepningar utav samma form, samma material… Känns lite som om det här med att ta ut svängarna inte passar i etablissemanget... Denna reflektion sysselsätter mina funderingar om hur det funkar, är det konstnärerna som jobbar ”strikt” temamässigt, materialbundet eller är det konsthallar, gallerier etc. som ”kräver” att den röda tråden ska vara så uppenbar?! Ibland känns det som om man inte riktigt litar på att betraktaren själv kan lägga till och dra ifrån, utan man presenterar en ”safe” plan, som oftast slutar i likgiltighet och på gränsen till uttråkighet.

Jag hoppas att många fler skulle våga vara yviga!
Att göra vad som faller dom in och tänka: ”what a fuck!”