Loppis fynd, en and som ett saltkar... Möjligheten finns att transformera denna porslins and till ett smycke... Vänta och se.
Kanske dyker den upp som smycke längre fram.
Tuesday, February 27, 2007
Tuesday, February 20, 2007
våga vägra vara borgare pins...
NU har de äntligen kommit...
Att med en pins/smycke (?!) visa sitt missnöje.
Smycken handlar väl som alltid om någon form av statement?!
Redan Sigurd Persson hävdade på 70-talet att t-shirten var ett smycke till jeansen... Då ett nytänkande, vidga vyerna för vad ett smycke är och kan vara... Härligt! När smycken vidgar vyer mot materialobundenhet...
Sunday, February 18, 2007
dagens inspirations skörd...
Igår var det böcker som triggade min inspiration, idag har det varit loppisbesök... Hittade några fynd som fick följa med hem. Faaaaaaaaaaaantastiskt vilken energi det kan generera att gå omkring bland andras avlagda/förbrukade grejor... Alla föremål, vackra som fula bär ju sin egna historia, det är bara för mig och andra att gissa oss till eller helt enkelt göra en helt egen ny historia för dessa pryttlar. Otroligt!
Saturday, February 17, 2007
att jobba och samtidigt inspireras...
Vad är ett smycke och varför bär vi dessa och hur bär vi dom?
Sitter just nu och jobbar med fler delar till on-line utställning som kommer att visas under våren och sommaren 2007. Hittade en bok på loppis idag som vidgar inspirationsflödet... "Speglingar av det förflutna" av Göran Burenhult.
Att plocka lite här och där och sedan omskriva det till min egen vardag och samhälls struktur är spännande, att resa i böcker och omvandla i mitt kök (verkstad).
Vaktpost i byn Viti Levu, Fiji.
Halssmycken från Papua Nya Guinea.
Friday, February 16, 2007
Jan Arnald om Artur Lundkvist
”Det stämmer förvisso att han var en osedvanligt ojämn författare –vidsträckta landskap brer ut sig mellan hans bästa och hans sämsta alster – men han var en författare i ständig verksamhet. Och det är själva kärnan i hans författarskap: att alltid befinna sig i rörelse. Förutsättningen för hans höjdpunkter var att han var tvungen att skriva sig dit. Han var inte en författare som förberedde sig, tänkte djupt och länge, gjorde massor av research och la tungan rätt i mun i ett par år.
Nej; han skrev sig fram till sina höjdpunkter, utan strykningar och omarbetningar, och därför befinner de sig ofta djupt inbäddade i textmassor som mer är att betrakta som gödning för text än som egentlig text. Å andra sidan har de grödor som växer därur få motsvarigheter i svensk litteratur”.
Så skriver Jan Arnald i sitt förord till Artur Lundkvists bok; Livsälskare, svartmålare, En fantasi om Goya.
Så skulle jag vilja se på mitt eget arbete, att jag möjligen är en osedvanligt ojämn smyckekonstnär, att jag är en smyckekonstnär i ständig verksamhet, att alltid befinna sig i rörelse.
När jag tittar runt, både på gallerier, bloggar etc. så slås jag ständigt av att OM man ska ställa ut, så förväntas samma tema vara uppenbart och koncist… Många gånger, allt för många gånger så blir det bara ”fina” upprepningar utav samma form, samma material… Känns lite som om det här med att ta ut svängarna inte passar i etablissemanget... Denna reflektion sysselsätter mina funderingar om hur det funkar, är det konstnärerna som jobbar ”strikt” temamässigt, materialbundet eller är det konsthallar, gallerier etc. som ”kräver” att den röda tråden ska vara så uppenbar?! Ibland känns det som om man inte riktigt litar på att betraktaren själv kan lägga till och dra ifrån, utan man presenterar en ”safe” plan, som oftast slutar i likgiltighet och på gränsen till uttråkighet.
Jag hoppas att många fler skulle våga vara yviga!
Att göra vad som faller dom in och tänka: ”what a fuck!”
Nej; han skrev sig fram till sina höjdpunkter, utan strykningar och omarbetningar, och därför befinner de sig ofta djupt inbäddade i textmassor som mer är att betrakta som gödning för text än som egentlig text. Å andra sidan har de grödor som växer därur få motsvarigheter i svensk litteratur”.
Så skriver Jan Arnald i sitt förord till Artur Lundkvists bok; Livsälskare, svartmålare, En fantasi om Goya.
Så skulle jag vilja se på mitt eget arbete, att jag möjligen är en osedvanligt ojämn smyckekonstnär, att jag är en smyckekonstnär i ständig verksamhet, att alltid befinna sig i rörelse.
När jag tittar runt, både på gallerier, bloggar etc. så slås jag ständigt av att OM man ska ställa ut, så förväntas samma tema vara uppenbart och koncist… Många gånger, allt för många gånger så blir det bara ”fina” upprepningar utav samma form, samma material… Känns lite som om det här med att ta ut svängarna inte passar i etablissemanget... Denna reflektion sysselsätter mina funderingar om hur det funkar, är det konstnärerna som jobbar ”strikt” temamässigt, materialbundet eller är det konsthallar, gallerier etc. som ”kräver” att den röda tråden ska vara så uppenbar?! Ibland känns det som om man inte riktigt litar på att betraktaren själv kan lägga till och dra ifrån, utan man presenterar en ”safe” plan, som oftast slutar i likgiltighet och på gränsen till uttråkighet.
Jag hoppas att många fler skulle våga vara yviga!
Att göra vad som faller dom in och tänka: ”what a fuck!”
Thursday, February 15, 2007
del av magkänsla...
"magkänsla"
Del av bildserie som visades tillsammans med porslin - glaspärlesmycken, på Pärla, Mosebacke i Stockholm under juni 2006.
Tyvärr har Pärla lagt ner sin verksamhet från och med 2007.
workshop, vad vi finner i naturen...
Nu finns -vad vi finner i naturen- workshop från Kulturlabbet 2006 att se på Majornas Bibliotek i Göteborg.
12/2 - 23/2 2007.
Resultat från workshop med mig som handledare under två veckor i höstas...
För mer information eller önskan om workshop, kontakta mig på info@paula.nu
Subscribe to:
Posts (Atom)
